Idag fyller  våran älskade unge 1 år !



--

Förlossningberättelsen ,ett år försent :)

För exakt ett år sen, eller ja natten mot 26:e (BF +11) åkte vi in ca 01.30 med starka, täta värkar.
Vi hade varit in även 2 föregående natter just för att jag hade jättestarka, regelbudna,täta värkar, men som inte gjort sitt och 2 sovdoser senare hade jag sovit ca 3 timmar de senaste 3 dygnen.
Jag bodde mest i badkaret med duschen som masserade ryggen eller TENS:en i sängen. Så jag var lagomt trött. Och det "roliga" var att min syster sa att åk inte in förränm du har täta värkar och det gör så ont så du inte kan gå och jag följde hennes råd och har rätt hög smärttröskel enligt mig själv, men tydligen helt värdelösa värkar för de hjälpte inte ett skit.

Vi kom in till förlossningen. Låg i CTG en timme och jag var sååå trött efter värkar och knappt ngn sömn de senaste dagarna. Fick samma besked som de senaste dagarna " du inte öppnat dig ännu heller".
Jag ville bara börja gråta för att det kändes som att jag orkade inget mer. Men sen hände ngt , som inte var så bra.
Williams hjärtljud gick ner ordentligt och det sprang in en BM som vände på mig så då gick de upp igen. Efter ca en halv timme samma sak. Så då skrev dom in mig och bestämde för att jag skulle in på ultra på morgonen. Fick ligga i CTGn hela natten och de sa att "du kan vila, vi har koll på dig". Jo hej, jag var såå stressad över att W inte alls mådde bra och såg även på BM att hon såg orolig ut. Vid 08 tiden kom en spec.BM som tog med mig på ultra. De kollade länge ,mätte och hade sig. Jag skickades tillbaka till mitt rum på förlossningen och efter en stund kom det in 3 st BM bland annat hon som gjorde ultraljudet. Jag blev informerad om att W hade jättelite vatten i magen, det hade tydligen sipprat ut under dagarna då jag hade haft värkar, utan att jag märkt det och att de skulle sätta igång mig på en gång.
ca 09 så satte de igång mig med hjälp av en ballong, då jag inte hade öppnat mig ngt. De satte även in en slang för att fylla på vatten åt W , då hans hjärtljud gick ner nästan hela tiden. Ballongen öppnade mig 3 cm och sen kopplade de på värkstimulerade, som inte var ngn hit. Så fort de vred på ens lite så sjönk Ws hjärtljud. BM sprang in och vände på min från sida till sida. De stängde av ljudet på monitorn så att jag skulle inte höra hjärtljuden , just för att jag var så stressad över att han inte mådde ngn bra, men försäkrade mig om att de har full koll i andra rummet.
Mina egna värkar gjorde absolut ingen nytta utan bara jävligt ont, som de senaste 3 dagarna och eftersom de inte kunde vrida på värkstimulerade förutom ytterst korta stunder så blev de väääldigt långdraget.
Lustgasen blev min bästa vän, så länge den var på max ;) och epiduralen var verkligen SKITBRA !

De fyllde på vatten nästan hela tiden, för annars gick hjärtljuden ner hela tiden.
Så W kunde inte komma ner och var för trött för att orka hjälpa till. 
Jag var helt säker på att det här skulle sluta med ett snitt, helt säker ! Barnmorskorna sprang in titt som tätt och frågade om jag orkade mer, och jag svarade att så länge W orkar och det går att fortsätta så kör vi. Och det gjorde vi.

Ngn på em började hända ngt. Det hade stått still vid 5 cm lääänge. Mina egna värkar blev aningens starkare och BM var där och hjälpte till lite i öppningskedet, aj,aj. Ca 19.30 tog de första provet på Williams huvud. Jag frågade hur de var och överläkaren som även kommit in för att kolla om vi kan fortsätta, svarade bara " vi måste ta ett till snart" Det tog ett till en liten stund efter och strax efter ca 20 började jag känna att det började trycka på.
BM kontrollerade och sa att "njaaa,du är bara öppen 7-8 cm", men överläkaren tyckte att jag var såpass mjuk och med lite hjälp av andra BM som tröck på min mage, en som töjde (!) och en sugklocka så skulle det nog gå. Jag som var livrädd för sugklocka bara "neeeej, ingen sugklocka, det går åt h-vete. Men efter ca 4-5 krystvärkar, inom 15 min  kl  20.28 ,så fick jag världens finaste lilla älskling på mitt bröst efter diverse kontroller. Barnläkaren kom in och hälsade. Hon hade stått utaför dörren i beredskap då W inte mådde så bra. När han låg på mitt bröst var han gråblå. Inte ett pip. Jag lyfte lite på armar och ben och ingen reaktion. Kände mig lite stressad och undrade hur det egetligen var med han. BM lugnade mig och sa att "nyp lite i foten". Och jag nöp. Ingen reaktion. Nöp ganska hårt och då knystade han fram lite gråt. Det sötaste lätet ngnsin. De sa att han är nog trött och att han hade fått supp pga att han hade nog onti huvudet efter proverna och sugklockan.

Väl på BB så kommer jag inte ihåg ngnting av vad Bm sa på natten. Så fort jag hade satt mig på sängen, så hade jag somnat. Och sov i 5 timmar. När jag vaknade låg Mathias och Williami sängen bredvid och M sa att William hade inte sagt ett pip de senaste timmarna. han var oxå helt slut stackarn . Dagen efter kom min barnmorska som gick igenom hela förlossningen, skrev på pappret och förklarade allt som hänt under förlossningen. De var väldigt mån om hur jag mådde, då denna förlossning räknades som en traumatisk förlossning. Visst var den jobbig, spec när Ws hjärtljud gick ner heela tiden, när jag slängdes från sida till sida, det blev så bråttom i slutet och det var såå långdraget. Men det gick ju bra ! William var frisk och varken jag eller han hade några komplikationer efter förlossningen.

Helt otroligt vilken känsla, vilken upplevelse. Här var den lilla personen vi väntat på i 9 månader, funderat på hur han (hon ;)) skulle se ut.Det var verkligen en början på ett helt nytt kapitel i livet. Nu var vi en liten familj och om jag ens kunde ana då hur mkt lycka och kärlek som skulle komma med det här lilla livet, så otroligt härligt så att det inte ens går att beskriva. Visst en jäkla omställing, det kommer man inte ifrån och det var inte ens dans på rosor och är inte det alltid men det här är det absolut bästa som hänt oss och vi är lyckligast i världen !